2 september 2015
När jag var liten ville jag så gärna ha en hund. Jag samlade på hundar och försökte spara pengar för att kunna köpa mig en egen hund. Men så en dag, för ungefär 10 år sedan kom du in i mitt liv. Jag minns hur lycklig jag blev när mamma sa att du skulle stanna hos oss, att jag äntligen hade fått en hund. Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Du var en sån jäkla speciell hund, det finns verkligen ingen som du. Jag kan inte ens med ord beskriva hur du var, folk kommer ändå inte förstå! Men det viktigaste är att du var dig själv hela tiden, ända in i det sista. När du sa åt veterinären att låta oss vara, att vi inte var redo riktigt än, fast du knappt hade ork att stå upp.
Jag har alltid varit rädd för den dagen, som man visste skulle komma en dag, men som ändå kändes så långt borta. Suttit bredvid dig, klappat dig och gråtit. När vi var ute på promenader och man märkte att du inte orkade gå lika långt. När du satte dig i gräset och vilade en stund, du började bli gammal. Du blev allt ostadigare på benen, snubblade på dig själv och ville inte gärna gå ut så mycket.
När det kom på tal, att det börjat bli värre, funderingar på om du hade ont och hur länge till du skulle orka. Det var så otroligt jobbigt. Men jag förstod att du var trött, man såg det på dig.
Allt jag vill säga är att jag hoppas att du är glad över livet du fick hemma hos oss och att du nu slipper ha ont. Att du sitter uppe i himlen och luktar i vinden, äter kompost och jävlas lite med dem som är där med dig. Tänka så gör att det blir lite lättare, det gör inte lika ont i hjärtat. Men jag saknar dig, mycket.
Sov gott min älskade vän.
Du var en sån jäkla speciell hund, det finns verkligen ingen som du. Jag kan inte ens med ord beskriva hur du var, folk kommer ändå inte förstå! Men det viktigaste är att du var dig själv hela tiden, ända in i det sista. När du sa åt veterinären att låta oss vara, att vi inte var redo riktigt än, fast du knappt hade ork att stå upp.
Jag har alltid varit rädd för den dagen, som man visste skulle komma en dag, men som ändå kändes så långt borta. Suttit bredvid dig, klappat dig och gråtit. När vi var ute på promenader och man märkte att du inte orkade gå lika långt. När du satte dig i gräset och vilade en stund, du började bli gammal. Du blev allt ostadigare på benen, snubblade på dig själv och ville inte gärna gå ut så mycket.
När det kom på tal, att det börjat bli värre, funderingar på om du hade ont och hur länge till du skulle orka. Det var så otroligt jobbigt. Men jag förstod att du var trött, man såg det på dig.
Allt jag vill säga är att jag hoppas att du är glad över livet du fick hemma hos oss och att du nu slipper ha ont. Att du sitter uppe i himlen och luktar i vinden, äter kompost och jävlas lite med dem som är där med dig. Tänka så gör att det blir lite lättare, det gör inte lika ont i hjärtat. Men jag saknar dig, mycket.
Sov gott min älskade vän.