Dagen började jättebra, NOT. Hade visst sovmorgon idag och ingen sa det så åkte till skolan. Kom fram till ett tomt klassrum. GÖTT. Nu ska jag sitta här i ett par timmar. kulkul. Inte alls bitter, nejnej. Kunde bara typ stannat hemma idag för jag orkar inte skolan. Lol. Seriöst inlägg här ja. 

 

ps. Tappade en plopp till mina hörlurar idag, kanske var ett tecken på att jag skulle stannat hemma? Måste lyssna på ödet ibland. Ska nog göra det från och med nu. Något säger mig att jag borde vara hemma just nu. Går en buss halv tio men om jag ska till skolan igen så måste jag åka en halvtimma efter jag kommit fram.. värt? no. 

 

 

LIVET <3

 JB fans måste känna sig rätt blåsta nu (inget illa menat, men komigen, borde de inte se att det inte va han??)

 

 

Haha, asså hans skratt i sista videon :'D så söt!

Dricker kaffe och äter keso med svartvinbärsylt. Ska snart iväg på min första finskakurs! Nervös haha. 

Haha, jag och min mamma gör nog de knäppaste grejerna.. Vi skulle ju som sagt till gymmet idag men först skulle vi lämna en sak bara. Det dröjde lite längre än vi trott och sen tänkte vi om vi verkligen skulle träna. Jag sa såklart ja det ska vi! Så vi åkte till gymmet. Men så kom vi ju inte in, och vi trodde vi slog fel kod och testade min nyckel också men den funkade inte heller. Sen kom vi på att det kanske var för sent så man inte kom in på gymmet men kunde fortfarande gymma om man kommit lite tidigare. Haha så vi skyndade oss till bilen så ingen skulle se oss stå där som fån med träningskläder och väskor i högsta hugg och inte kom in.. Bättre blev det ju inte när hon inte hittade nycklarna till bilen! 

 

 

Packar lite grejer och drar och tränar med mamma snart! 

Haha, kan ju berätta att jag vet vad jag ska göra med mitt hår, hehu kommer bli awesome. 

 

 

Har sån ångest över allting så jag tror jag går under. Skola, träning, fritid, vänner, framtiden, mig själv. Allt verkar vara ur balans just nu, och helt ärligt vet jag inte hur jag ska ta mig tillbaka. De säger ju att när man väl nått botten så kan allt bara bli bättre, men tänk om man aldrig når botten och bara fortsätter singla neråt som ett vilset löv? 

Jag förstår egentligen inte varför jag känner ångest över träningen.. Jag tränar flera gånger i veckan, jag äter nyttigare och sover lite bättre än innan. Jag kanske helt enkelt sätter för stor press på mig själv, blir stressad för det är två månader till sommarlov och vill få min drömkropp nununu! Får helt enkelt tänka "slovw progress is better than no progress", för visst har det börjat synas resultat. Nästa månad ska mamma och jag köra stenhårt, hoppas det ger de resultat det lovat så jag kan slippa denna helt onödiga ångest.
Där känner jag nog även ångest efter olyckan i somras som resulterade i två skadade knän och rehabilitering i minst tre månader. Nu har det gått en tid och det känns inte som att det blir så mycket bättre. Jag kan inte göra allt fullt ut ibland och vissa dagar har jag jätteont i knäna. Men jag får tänka på hur bra det egentligen gick, och hur illa det kunde gått. Jag kunde vara död nu. Död. Borta. Ingenting. Det är rätt sjukt att tänka så. Jag bröt inte ens ett litet ben i kroppen, men kan inte säga att jag ändå kom lindrigt undan. Efter har jag fått allt fler panikångestattacker efter olyckan och jag har ångest över att dö och tänker på det varje dag, vad som kan hända. Panikångestattackerna kan komma när som helst, i bussen, i skolan, på bio, på teater, när jag är på stan, föreläsningar och till och med under synundersökningar när det inte ens är jag som kollar synen. Detta gör också att jag har väldig ångest över att ta körkort, vilket jag börjat med nu. Hur ska det egentligen gå när jag ska köra en bil helt själv? Hur ska jag klara av att göra proven sen, dels när jag kommer vara under stor press men även med mina panikångestattacker? De kommer speciellt på ställen där jag inte riktigt kan röra mig som jag vill, inte kunna gå ut och ta luft, där jag måste vara tyst och i en sån situation när man ska vara fokuserad och försöka klara av ett prov? Det oroar mig oerhört för jag vill verkligen ta körkort! Jag vill komma över min rädsla i trafiken och jag vill framför allt bli av med panikångesten och dödsångesten. 

 

Den jobbigaste ångest jag har är nog den över framtiden. 
Min farmor frågade mig igår när vi satt ute på isen vid stugan hur det gick i skolan. Bara för att jag fått längtat efter att få lätta mitt hjärta och säga sanningen gjorde jag just det. 
"Eh, ja.. Det går väl sådär."
Då frågade hon om jag kände att det var roligt och att jag trots allt valt rätt linje att gå, men helt ärligt svarade jag;
"Nä faktiskt inte, ibland är det kul och ibland rent ut sagt suger det. Ibland känns det som att jag valt helt fel, men ändå känner jag att jag inte vill byta linje." 
Det kändes så bra att få säga det, för jag har gått och tänkt på just det en rätt lång tid nu. Kanske jag valde fel linje, för jag kan inte se mig själv jobba med det vi håller på med när jag slutar skolan eller när jag blivit äldre. Men sen får jag tänka på att jag valde faktiskt den här linjen i nian dels för att jag även då var så jäkla äckligt skoltrött och bara ville göra något kul för en gångsskull, vilket var fota. Det ville jag bli bättre på, lära mig redigera och bli jätteduktig. Sen har jag bara ett år kvar, det gäller bara att jag hittar tillbaka viljan att lära mig och att visa vad jag kan. Ta mer plats och inte skämmas över det jag gjort. Jag måste hitta modet att våga be om hjälp, utan att känna att jag är helt värdelös. För även de bästa måste be om hjälp, man kan inte vara bäst på allt. Hur mycket man än vill det. 
Jag är inte speciellt lat (oftast), för jag vill somsagt vara duktig i skolan och göra alla uppgifter i tid. Det är bara det att jag helt tappat lusten och jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner att jag inte har tid, inte till någonting. Tiden bara springer förbi och det känns synd för jag vill ta vara på all tid jag har.
Ibland vill jag bara stanna hemma från skolan. Inte röra mig en centimeter från sängen på hela dagen. Bara sova. Sova bort allting och vakna när allt löst sig och är bra. Men det kan man inte, man kan inte gömma sig för sina problem. Man måste ta sig i kragen och bara bestämma sig för att;
Ta dig i kragen förfan!  Du är mycket bättre än det. Ge dig nu. Jag vet att du kan klara det. 

Sedan har det skett en väldigt stor förändring i mitt liv. Den person som alltid funnits här hos mig hela mitt liv ända sen jag var liten har flyttat hemifrån. Dock bara knappt 10 minuter bort men det är jobbigt att jag inte kommer träffa henne lika ofta som förut. Hon ska starta sitt eget liv och har fullt upp med sina två jobb, hon är vuxen nu. Men det blir bra, man måste bara vänja sig först. 

 

 

 

Känns som att jag är helt mörbultad efter Boda Borg igår.. Mina stackars knän fick ta mycket skada igår när jag kämpade som ett djur, verkligen! I alla fall så fick vi 14 stämplar, nöjd faktiskt för vi klarade av en del banor jag inte klarade förra gången. Hade dökul och längtar till nästa gång! 

 

Drar mig vidare mot gymmet idag igen, trotsar träningsvärken i benen/rumpa! Sen ikväll blir det sallad, omnomnom! 

 

Förresten så hittade mamma mina försvunna träningsbyxor idag.. De hade hamnat under skurhinken, ändå hade jag kollat där och inte hittat dem! Och så köpte hon ett par nya + ett linne till mig idag så har extra! Tur är väl det, slarvig som jag är.