Precis efter jag publicerade förra inlägget fick jag världens rabiat-utbrott och blev bara så frustrerad och arg på samma gång... Klampade runt i lägenheten, svor, sparkade på saker och va nästintill gråtfärdig. Förlåt grannar, jag kunde inte hantera alla känslor som bubblade upp på samma gång! Hata mig inte. 
Det är typ en av de värsta sakerna med min mens, att jag ibland inte kan kontrollera allt som händer i kroppen. Jag är en sån person också som samlar alla känslor inuti mig och tillslut svämmar det bara över och allt kommer fram. Så har jag alltid varit men har med åren lärt mig kontrollera det bättre. När jag var yngre, tänkt typ 14-16 kunde jag bara explodera helt plötsligt av minsta lilla, kasta saker, skrika och sen bara tog jag mitt pick och pack och gick ut genom dörren. Bara gick dit fötterna styrde mig, med lurarna i öronen och musik högt så jag är glad att jag har hörseln kvar idag. Jag hade ett speciellt ställe i skogen hemma hos mamma och pappa dit jag alltid gick, satte mig på en sten och kollade på himlen och bara släppte allt. Jag kunde gråta, knyta nävarna, slå på något eller så satt jag bara tyst och lät tårarna falla. Efteråt när alla känslor och tankar var tömda vände jag och gick hem igen, bad om ursäkt för mitt beteende och så var allt bra igen. Ofta var det ju stackars mamma som råkade ut för mina utbrott och vi som stod och skrek på varandra, men jag har aldrig varit den som är långsint heller, vilket mamma kan vara. Hon har sagt att jag alltid gått iväg ett tag när jag blivit arg men sedan kommit tillbaka efter ett tag och antingen låtsats som ingenting eller bett om ursäkt. Och att hon ibland faktiskt haft svårt att bara släppa det vi bråkat om, men oftast gjort det ändå. Det tycker jag är en väldigt bra egenskap hos mig själv, att jag lätt kan släppa och förlåta människor. 

 

Men nu när jag inte har mitt egna ställe dit jag kan gå och känna så måste jag hantera allt på något annat sätt. Idag började jag med att dra på lite "fuck-off" musik som jag vill kalla det, sjöng lungorna ur mig (förlåt ännu en gång grannar!" och diskade. Lyckades göra det utan att ha sönder något, hur gärna jag än ville.
Efter det gjorde jag mig en kopp kaffe, tände lite ljus och satte mig vid köksbordet där jag dammade av min dagbok och bara skrev ner allt jag kände. Vilket också är ett väldigt bra sätt att låta saker gå, får ner de på papper och kunna läsa dem sen. Allt blir så mycket tydligare då, bara man låter allt komma fram exakt så man känner. Det spelar ingen roll om det hänger ihop eller inte, det finns inga regler. Skrev nästan 10 sidor tillslut och efteråt kändes det ännu lite bättre. Men för att få ut lite av aggressionen så tog jag en gammal tröja jag knappt använder och klippte lite i den så det blev en magtröja istället (som jag för den delen har på mig just nu). 

 

Just nu sitter jag i min lilla "soffa" eller myshörna som jag fixade till alldeles precis innan jag drog fram datorn. Det blev riktigt fint och känns lite bättre att ha någonstans att sitta och kolla på tv istället för att ligga i sängen. Funderar på att leta efter någon liten skön fotölj om det får plats, men än så länge duger den här dynan jag hittade längst in i garderoben. Gött! Nu ska jag väl se om jag får upp den där hyllan eller om det får vara tills nästa gång jag blir sugen på att göra om härinne. Måste värma på lite mat också, magen börjar kurra nu och jag har inte ätit sen frukost så det börjar väl bli dags. 

 

Skönt att känna sig som en människa igen istället för värsta Hulken, haha. Allt är en enda berg-och dalbana!