Jo, hej. Den här bloggen är så jävla sorglig och tragisk så jag vet inte ens. Inte nog med den totalt usla uppdateringen (typ två gånger per år och det enda jag skriver är att den här bloggen suger, vad som hänt sen senast och typ grätgrät) jag har dessutom ett ofärdigt inlägg som heter "årsresumé 2014" plus att det står att jag är 19 när jag fyller 22 (!?) i sommar... Sen kan jag ju faktiskt nämna att jag tänkt ta bort det där jävla inlägget typ varje gång jag varit inloggad och sett det men tänkt "vafan" och skitit i det också att jag tänkt ändra åldern men fattat noll av alla jävla koder så jag tröttnat och tänkt samma tanke. Så det får vara så okej?! Min mamma är förresten 23 (47) enligt henne. 

 

Så vad gör jag en uuuunderbaaar dag som denna, söndag. Jo jag sitter hemma, har ångest att jag inte jobbar idag, diskar, pluggar lite insulin och diabetes, har ångest över min ekonomi, har ångest över att jag inte vet vad fan jag vill göra med mitt liv (förutom att leva) ångest över att jag inte har fast jobb, ångest över sommaren hur det kommer bli, ångest över att jag inte räcker till till min familj och vänner och ångest att jag inte får ordning här i lägenheten. Ska jag sammanfatta dagen med ett ord blir det nog ångest, så in i helvettes mycket ÅNGESTTTT.

Fyfan alltså. Det känns liksom som att jag drunknar, klumpen i halsen försvinner aldrig och att jag är så instabil en människa bara kan bli. Det känns ännu jobbigare när jag inser det, även om jag haft ångest och panik sen jag var 16. Jag borde lärt mig, lärt mig hantera det och att jag kommer få leva med det. Men min hjärna har en tendens att sträva iväg så jävla lätt, långt bort, vilket bara gör det ännu jobbigare.

 

Det finns så mycket jag vill, som jag vill vara duktig på. När jag tänker efter nu på vad jag verkligen tycker att jag är duktig på, kommer jag på noll saker. Vad är jag intresserad av? Hmmm, inget? Har jag någon hobby ens? Nope. Allt jag tyckte om och gjorde förut ger mig bara ångest idag. Foto? Nej det kan jag inte. Redigera? Vad?
Men det är ju jag som begränsar mig själv hela tiden, och jag måste verkligen arbeta på det, jag vet det. Men jag tycker det är så jobbigt om folk ska hålla på o bedöma en hela tiden, det känns inte som att man får vara nöjd och stolt över något idag. Antingen skryter man och trampar någon på tårna eller så tycker folk att man suger. Jag vet inte, det är jobbigt att jag har börjat bry mig så mycket över vad andra tycker. Jag vet inte ens när det blev så, även om det följt mig genom livet länge. 

 

En sak jag skulle vilja göra, som jag tänkt på länge, är att skriva. Typ noveller, dikter och korta texter. Har några liggandes som jag skrev för mer än ett år seda, som jag faktiskt är rätt så nöjd med. Men vad fan ska man göra med dem? Vart kan man nå ut till folk, vart ska man söka sig? Jag tror ju inte direkt min blogg är en bra portal att använda mig av. Det behöver vara något nytt, fräscht, där folk finns. Folk som inte dömer så hårt, för det är grejer som ligger om hjärtat. Det är liksom rent. Från mig. Djupa tankar och sånt. Men jag vet inte. 

 

Det är så jobbigt och energisugande att leva i en jävla berg-och dalbana. Ena stunden mår jag galet bra, ingenting kan stoppa mig och jag kan göra ALLT. Nästa stund ligger jag på bottens botten, det går inte att komma längre ner, och tvekar på ALLT. Det finns inget jag kan göra som muntrar upp mig, det är ett enda mörker och jag ser ingen utväg. Sen vänder det igen. Någon som känner igen sig? 

 

Jag tatuerade mig för några veckor sedan, byggde på lite mer rosor på handleden. Älskar det. Ska fan bli en ros, blodröd och vacker. 

 

Men en positiv sak är att jag börjat övningsköra motorcykel på riktigt. Fyfan vilken jävla känsla och frihet, jag älskar det. Nu ska jag bara ta det där kortet och köra in i solnedgången. Vilken dröm. 

 

Ha det bäst vänner, det är vår i luften.