Det är svårt att få saker ogjorda..
.. och nu efteråt känns det så förjävligt.
Det är såna här lite sena kvällar som jag börjar tänka, på allting mellan himmel och jord.
Saker som jag gjort, inte de jag är särskilt stolt över heller. Det är så illa att man ska komma på sånt i efterhand, att det inte riktigt föll på plats just då. Att man var sådär jäkligt ung och dum, inte visste bättre. Inte riktigt tänkte på konsekvenserna. Vad som skulle ske. Förändras. Ingenting. Borta. And you can blame that shit on me. Det är det värsta. Det var jag, ingen annan. Jag.
Det är svårt nu i efterhand att förstå hur man egentligen tänkte då. Vad fan snurrade runt i mitt huvud då? Hur blev det som det blev? Hade jag verkligen inget vett alls? Var jag så förskräckligt blind? Döv? Stum? Jag tror jag var rädd. Hela tiden. Riktigt jävla rädd.
Karma. Det är något jag börjat tänka på rätt mycket den senaste tiden.
"Inom buddhismen är karma resultatet av en människas handlingar, ord och tankar under hennes livstid."
Gör man något bra för någon, får man bra tillbaka. Gör man något dåligt, ja ni förstår kanske vad som kommer, får man dåligt tillbaka.
Jag fick dåligt tillbaka. Mycket. I olika form och i olika styrkor. Jag behöver inte säga allt, men det har varit ett händelserikt år, kan jag säga. Jag har varit lycklig, många gånger, det har jag. Men ofta efter ett sådant lyckorus har alltid karman funnits där och slagit till, hårt.
Men jag hoppas att jag har blivit förlåten, att jag slipper oroa mig för vad som ska komma härnäst hela tiden. Att den dåliga karman släppt taget om mig och låter mig vara glad, länge. Så jag slipper kniven i ryggen, för det tar på en.
Jag fick dåligt tillbaka. Mycket. I olika form och i olika styrkor. Jag behöver inte säga allt, men det har varit ett händelserikt år, kan jag säga. Jag har varit lycklig, många gånger, det har jag. Men ofta efter ett sådant lyckorus har alltid karman funnits där och slagit till, hårt.
Men jag hoppas att jag har blivit förlåten, att jag slipper oroa mig för vad som ska komma härnäst hela tiden. Att den dåliga karman släppt taget om mig och låter mig vara glad, länge. Så jag slipper kniven i ryggen, för det tar på en.
Jag antar att jag bara sökte bara den lyckan jag tyckt jag saknat, och därför blev det som det blev. Jag vet inte om jag någonsin kommer glömma de misstagen, någonsin gå vidare helt. Aldrig. Kommer alltid ha det på mina axlar, men att jag kan känna att såren läkt. Nu får jag bara leva med det stora fula ärret i min själ.
Jag vet inte.
