Det är taget från min Instagram, från i tisdags. Jag kände mig levande, glad, förhoppningsfull och framförallt lycklig. Om något skulle sagt till mig för 2 år sedan att jag skulle ta studenten, ta körkort, skaffa jobb och flytta hemifrån samt må sådär inom 2 år hade jag aldrig trott på dem. Aldrig. För sådana saker, kunde inte jag. Jag vågade inte, rädd för att misslyckas, känna skam och för att dö.

Mitt självförtroende var så lågt, jag dög inte och var värdelös på allting. Jag höll på att misslyckas i skolan, betygen sjönk och det kändes som att jag drunknade. Såg inget som helst ljus i tunneln, det gick bara neråt. Att jag någonsin skulle kunna köra en bil, med risken att döda någon annan eller dö själv, det fanns inte. Jag kunde ju inte riskera det? Jag ville ju leva. Men istället stängde jag in mig själv, byggde murar för att skydda mig själv. Från själva livet. Det fanns alltför stora risker därute, det var farligt. Och när jag väl utsatte mig för "riskerna" slappnade jag aldrig av, tankarna snurrade alltid i mitt huvud. "Akta dig för det, gör inte så". "Tänk om...", "Om du gör det, då kommer du dö". Det fanns inga andra allternativ, gjorde jag så skulle jag på ett eller annat sätt dö.

Dessa tankar styrde mitt liv. 

 

Jag kunde inte heller lita på folk. Inte ens de som stod mig närmast, inte ens min familj. Jag trodde alla ville mig illa, de ville såra mig. Jag vande mig vid tanken på att jag skulle bli sårad, gick och väntade på när personer skulle sticka kniven i ryggen på mig. När det väl hände, trodde jag att jag förtjänade det. Att det var jag som hade gjort något fel. Så jag ändrade om i mitt "schema" på hur en människa ska vara, en människa som inte blir sårad. Lärde om, ändrade mig och så gick den onda cirkeln runt.

 

Det är något jag fortfarande jobbar på, att kunna lita på folk, att våga. Och jag är glad att kunna säga att det har faktiskt blivit bättre. Jag vågar till exempel öppna mig för andra och berätta om min terapi. Något jag absolut inte kunde göra för bara några månader sedan, "för det är ju bara knäppa människor som går i terapi". Men nej, så är det absolut inte. Nu tycker jag att alla borde gå i terapi. Man får så jäkla mycket ur det. Man mår bättre, får hjälp med "problem" som man kanske inte ens insett är problematiska för en. Man lär sig se saker med andra ögon, man lär känna sig själv bättre. Att gå i terapi bör inte vara så "hyschat" som det är idag, man måste kunna prata om sina problem, våga, för att man ska kunna gå vidare och må bättre. Se bara på mig! Jag trodde aldrig att just prata med någon var "lösningen" på mina problem. 
Läs: självklart är det inte helt lösningen på alla problem, men det är en bra start!

 

När jag sitter här och tänker tillbaka på den tiden, hur jag tänkte och hur jag levde känns det helt absurt. Var det verkligen jag? Det har hänt så otroligt mycket sen dess, jag är en ny människa, en som inte är rädd för livet. Men jag måste ändå påminna mig själv ibland hur långt jag faktiskt kommit, bland annat för att stärka mitt självförtroende och tro på mig själv. 

 

Avslutar detta, väldigt djupa och ärliga inlägg, med att ge er alla ett tips. Känner ni att ni behöver hjälp, stöd och råd så tveka inte! Jag är så tacksam för att jag äntligen kan leva livet utan att vara rädd och stänga in mig. Jag hade aldrig klarat det själv, jag kan säga att terapin räddade mitt liv! 

Jag sökte hjälp på Örebro universitetets psykologmottagning, så in och läs på deras hemsida om du vill meta mer! --> http://oru.se/jps/psykologmottagning/ 

Typ därför det varit så jäkla tyst här på min blogg i snart en månad, det har liksom inte funnits varken tid eller ork för den delen.. Tänker väl inte heller berätta speciellt mycket om själva flytten, kan sumera den med 3 ord: 

 

1. Stressig
2. Tung
3. MÅNGA trappor. 

 

Sådär, sen får ni använda er fantasi, om ni nu tycker att en flytt verkar intressant. 

 

Men i alla fall, nu har jag börjat vänja mig vid att bo själv på riktigt. Kan berätta att första dagen, när jag fått hit sängen och alla möbler jag skulle ha, var skit jobbig och jag tänkte att jag gjort världens misstag och var beredd att ta alla grejer och flytta hem igen. Så bäddade iordning sängen och la mig där och grät och frös. Men som tur var kom Hanna och Philip hit med fika och sedan käkade vi mat tillsammans och pratade. Så flytta hem igen gjorde jag inte, utan sedan har det bara blivit lättare och lättare. Kanske dels för att jag jobbar hela dagarna, kommer hem och diskar, tränar och sen sover. 

Idag är jag ledig från jobbet och det är faktiskt första dagen sedan jag flyttade (två veckor sedan) som jag verkligen har sovit ut i min lägenhet. Men vaknade som vanligt vid klockan 6 men lyckades somna om. Gick upp vid 10 istället och slängde ihop lite scones det första jag gjorde. De blev riktigt goda och jag tröck i mig 4 stycken.