Trodde verkligen aldrig, aldrig ALDRIG att jag skulle sakna skolan efter studenten, men jovisst. Nu sitter jag här och kollar på alla "back to school"-, "Morning routine for school"-videor på Youtube och tänker på min lillebror som idag går andra dagen i årskurs 7 (SJUAN?!?) och alla fetus-ettor på min skola + alla tvåor och treorna som började igår/idag.. Okej, det är väl klart att man saknar vännerna och att träffa dem varje dag, men själva skolan? Bara tanken på att vakna tidigt och känna att man bara vill ligga kvar i sängen resten av dagen men vet att om man gör det hinner man inte med allt annat man vill hinna göra för att se ut som en människa. + allt annat "jobbigt" med skolan. Jag vill få en skrivuppgift som man kräks på för att den är så tråkig, jobbig och för att man inte har någon aning om vad det är lärarna förväntar sig av en för att man ska få ett betyg att komma hem med och stolt visa för föräldrarna som säger "åh vad duktig du är!" och en kram. Om jag hade fått frågan "kommer du sakna skolan till hösten?" i våras eller när jag tog studenten skulle jag nog svarat "är du helt dum i huvudet? Nu när jag äntligen är klar med skiten! WOHO!" och hällt i mig mer Trojka. 

Men egentligen är väl inte det så konstigt att jag saknar skolan, med tanke på att det är det jag har gjort de senaste 12 åren av mitt liv? 

Nu måste jag hitta nya rutiner, saker att göra på dagarna för att inte totalt säcka ihop, jobba (!), försöka tänka att jag nu är "vuxen" och har andra ansvar som JAG ska ta ansvar för (bilen, räkningar, jobb, etcetcetcetc). Och när jag tänker på det blir jag faktiskt rädd. I mitt huvud är jag fortfarande runt 15-16, har tagit moppekort, försöker passa in i högstadiet, undrar varför killarna inte verkar inse att man faktiskt är en tjej och allt annat som man tänkte och oroade sig för då. 
Fast jag inser att jag måste växa upp, det är ju ändå tur att man inte lever kvar i en och samma ålder för evigt (vem hade orkat oroa sig för allt det där för resten av livet? det var ju jobbigt redan då!) Men jag tror att det är just den rädslan över att inte veta riktigt vad jag ska göra resten av livet som gör att jag inte "vill" växa upp riktigt. Ännu en tröskel att ta sig över, jippie! Precis vad jag behöver. 

 

Som till exempel skulle jag ju till banken igår för att få mina skattepengar (som jag väntat på i princip hela sommaren), meeeen det blev inte så. De hade typ bara öppet till klockan 13(??????!) och det såg jag klockan typ 12:44 och då blev jag sur och struntade i det. Därför måste jag göra det idag, typ nu. Ska bara dricka upp mitt te och klä på mig kläder (nej jag sitter inte naken, utan i pyjamas) och sen orka gå ut till bilen i regnet. Ugh, det är jobbigt att vara vuxen ibland!